whosyourdaddy.blogg.se

Jag skall bli en far. Någons pappa. När jag skriver orden känns de fortfarande främmande för mig. Som om man vaknat efter en dröm och inte riktigt vad som är verkligt eller bara en dröm.

 

Trots det är jag inte särskilt nervös. Jag vet att de första åren kommer vara tuffa men också "enkla". Barnen behöver kärlek och att uppfylla sina basbehov såsom äta sova... skita. Nä, det jag är nervös, rädd för är när barnet inte längre bara är ett barn längre utan en människa, en individ.

 

Det som oroar mig är vilka värderingar kommer denna individ ha? Jag låter väl aningen uppblåst och egocentrisk nu men jag tror ändå att man formar sitt barns syn på livet och värderingar. Jag vet med mig att min relation till mitt jobb är starkt färgat av min fars. Man ställer upp i vått och torrt och det är mer än bara mellan 07 till 16. Min far var lite av en arbetsnarkoman och jag får jobba dagligen för att inte gå i samma fälla.

 

Jag spelade the Walking Dead i julas. Detta strax efter att jag fått beskedet att min fru var gravid. Spelet slog hårt. Jag upplevde kanske inte de moraliska valen som så tuffa för mig själv utan mer för vad lär jag Clementine. Den unga flickan man tidigt i spelet behöver ta hand om. Det var det här som var det geniala med the Walking Dead. Normalt sett blir moraliska val bara sidnotis i spel. Oftast ett val om mer vapen eller mer soldater motsvarande. Här betydde kanske inte valen så mycket om gå vidare i spelet utan om vad visar jag Clementine. Hur blir hon när blir vuxen. 

 

Jag spelade igenom det med en vän. Båda två berördes nog av spelet men efter beskedet som jag fått bara veckan innan färskt i minnet så knöt sig magen när Clementine ögon mötte mina och hon tvingade mig att konfrontera mina val.