whosyourdaddy.blogg.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns fortfarande hur min mamma frågar mig "-Är det ännu ett sånt dår döda-döda spel?" i leksaksbutiken när jag håller fram cd-caset. Nej förklarar jag! "-Alla konflikter går att lösa med tal om man vill". Men riktigt så var det ju inte. Jag var bekant med rollspel. Papperstypen, Mutant, Drakar & Demoner, och drog därför slutsatsen att Final Fantasy 7 som var ett rollspel skulle fungera ungefär som ett papper och penna rollspel. Tji fick jag. Jag var ännu inte bekant med genren JRPG. 

 

Detta gjorde inte så mycket. Det blev ändå den starkaste spelupplevelsen jag hade haft och nog fortfarande har haft. Det var som att planeterna var i linje. Mitt unga sinne var precis moget att ta emot denna historia och lämna djupa spår i mig. Det är så illa att bara jag ser ett screenshot från spelet så får jag gåshud. Därför myser jag i hela kroppen när jag nu dammar av min psp och drar igång FF7. Ser introt med Aeris och sen tåget som rullar in på perrongen och möter mina två första shinra soldater. Jag har aldrig gått tillbaks till FF7 efter att varvat det. Det vär där, det var då. Nu 15 år senare är det dags. Sephiroth, nu kommer jag.

Var på föräldrarkurs igår. Kändes... sådär. Anser att jag och frugan är ganska pålästa och allt som sades där hade vi redan koll på. Visserligen var det intressant att prata med andra i samma situation men det blir ju så fruktansvärt torftigt. Vi är ju svenskar trots allt.

 

Just nu spelar jag X-com. Förra årets GOTY enligt många och jag håller med till del. Visserligen är suget stort när jag stänger och tillfredställelsen när en plan går i lås är fantastisk. Men redan efter några få timmar så är det rätt många saker som känns lite repetetiva. Miljöerna varierar inte speciellt mycket och när man måste förflytta sig längre sträckor i ett turbaserat spel så är det som tortyr.

 

Upptill allt detta tänkande och taktik varvar jag med Borderlans 2. Raka motsatsen till X-com. Härligt dumt, plocka upp vapen, skjuta folk,plocka upp nya vapen skjuta mer folk, rinse and repeat. Men trots allt härligt som avkoppling till x-com.

 

Senare idag ska jag ge mig ut på en segway tur. Har öppnat en agentur i stan och har velat prova i flera år.

 

 

Såg World war Z idag. Helt okej film. Förstår om man som zombiefilmsfantast känner sig snuvad på konfekten. Min erfarenhet av zombie älskare är att de är extremt traditionsbundna. Zombies skall vara långsamma, det ska vara mycket gore och det ska vara en liten yta med några få människor där man ser att den största fienden är människan.

 

WW Z uppfyller inte nåt av dessa traditioner. Zombiesarna är ursinniga, rusar i ren ilska och filmen är från 11 år efter att produktionsbolaget insåg att en 18 års åldersgräns skulle minimera vinsterna. Unnder filmens gång så besöks flera olika platser jorden runt. Skönt säger jag att se zombieapokalypsen ur ett internationellt perspektiv och inte ur det annars ständiga "America! Fuck yeah"-perspektivet.

 

Överlag var det ett grymt bra foto och väldigt intensiva scener. Helt okej.

 

På tal om recensioner. Den här recensionen av "The Phantom menace"(På tal om nyheter) är bland det roligaste jag sett.

 

 

 

 

Jag skall bli en far. Någons pappa. När jag skriver orden känns de fortfarande främmande för mig. Som om man vaknat efter en dröm och inte riktigt vad som är verkligt eller bara en dröm.

 

Trots det är jag inte särskilt nervös. Jag vet att de första åren kommer vara tuffa men också "enkla". Barnen behöver kärlek och att uppfylla sina basbehov såsom äta sova... skita. Nä, det jag är nervös, rädd för är när barnet inte längre bara är ett barn längre utan en människa, en individ.

 

Det som oroar mig är vilka värderingar kommer denna individ ha? Jag låter väl aningen uppblåst och egocentrisk nu men jag tror ändå att man formar sitt barns syn på livet och värderingar. Jag vet med mig att min relation till mitt jobb är starkt färgat av min fars. Man ställer upp i vått och torrt och det är mer än bara mellan 07 till 16. Min far var lite av en arbetsnarkoman och jag får jobba dagligen för att inte gå i samma fälla.

 

Jag spelade the Walking Dead i julas. Detta strax efter att jag fått beskedet att min fru var gravid. Spelet slog hårt. Jag upplevde kanske inte de moraliska valen som så tuffa för mig själv utan mer för vad lär jag Clementine. Den unga flickan man tidigt i spelet behöver ta hand om. Det var det här som var det geniala med the Walking Dead. Normalt sett blir moraliska val bara sidnotis i spel. Oftast ett val om mer vapen eller mer soldater motsvarande. Här betydde kanske inte valen så mycket om gå vidare i spelet utan om vad visar jag Clementine. Hur blir hon när blir vuxen. 

 

Jag spelade igenom det med en vän. Båda två berördes nog av spelet men efter beskedet som jag fått bara veckan innan färskt i minnet så knöt sig magen när Clementine ögon mötte mina och hon tvingade mig att konfrontera mina val.

 

I måndags kom beskedet att Ryan Davis(34)  hade gått bort. För er som inte vet vem han är så är han en av grundarna av spelsajten Giant bomb. Ryan har varit aktiv i flera år och började sin karriär på Gamespot. Han har alltid haft följe av sin barndomsvän Jeff Gerstmann som också han började på gamespot för sisådär 15 år sen. Jeff är också grundare av Giant Bomb.

 

Dessa två människor har varit i min periferi under de senaste 10 åren. Jag har sett dem på Gamestop när jag i timmar satt och försökte ladda ner den senaste trailern på det hetaste spelet, med 56k modem. Men det var bara de senaste två åren som jag knöt en regelbunden bekantskap med dessa herrar och det var via deras podcast, the giant bombcast. 

 

3 timmar i veckan så satt jag med vid bordet när de diskuterade de senaste spelen och de senaste nyheterna i spelindustrin. Med deras unika insyn i spelindustrin, som kommer av att de varit verksamma så länge som de har varit, fick man känslan av att se bakom ridån. Att höra hur industrin fungerar och varför den såg ut som den gjorde. En djupare insyn även i affärsdelen som inget annat nyhetsutbud kan erbjuda.

 

Men humorn var ju också en stor faktor. De gånger jag fått kväva ett gapskratt i kollektivtrafiken när jag lyssnat  på podden. De verkade helt enkelt vara "ett jäkligt gott gäng" och att få sitta med och lyssna kanske fyllde upp den biten av mitt liv där jag har inte möjlighet att prata om min hobby på ett djupare plan.

 

Känslan av att någon du spenderat minst 3 timmar i veckan och flertalet mer, via deras hemsida Giantbomb.com med quick looks och annat, har gått bort är konstig. Jag kände trots allt inte personen, har aldrig träffat honom men trots allt har jag spenderat en stor del av mitt vakna liv att se eller lyssna på honom. 

 

Det är med gråten i halsen jag lyssnar på senaste podden, som är en ren hyllningspodd till Ryan. Den där tystnaden som uppstår, som att de på nytt inser vad det är som har skett. Jag hoppas att det övriga gänget kommer kunna ta sig förbi detta och fortsätta förgylla min vardag innehållet på deras hemsida.

 

Vila i fred Ryan Davis

 

 

 

 

 

 

 

bloggande. 

 

Hej, mitt namn är, låt oss säga "Conrad".  Om tre veckor skall jag bli pappa till en underbar liten flicka. 

 

Tiden fram till dess skall jag försöka spela så mycket tv-spel jag hinner. Det är nämligen min största hobby. 

 

På den här bloggen kommer jag skriva om min hobby och om att kombinera den med ett faderskap. Jag kommer skriva om mina tankar och åsikter om spel och kanske inte så mycket nyheter då jag har en rejäl "back log". Jag kommer också skriva om min nya huvudsyssla.  Att vara pappa. 

 

Jag trivs inte normalt sett i sociala medier och kommer därför( inte inledningsvis iaf) gå ut med namn och bilder på mig själv då jag inte vill "hänga" ut min lilla familj på nätet. Plus att mina näa och kära inte är medveten om denna blogg.

 

 Sccchhhhh, så detta stannar mellan dig och mig. 

 

På återseende.